Det var inte bättre förr, men det är värre nu

Minns när jag satt här och försökte få till en snygg sida, och det blev bara värre och värre. Det brukar lätt bli så när jag ger mig på projekt som ska fixas till, inom områden jag inte behärskar.

Jag var trött då, men har lyckats bli ännu tröttare! Har sagt det i så många år, och hoppats på ett underverk eller nå’t, men istället bad jag till slut om hjälp hos två personer jag trodde skulle ha den kompetens, den vetskap om möjliga lösningar och att jag skulle få det stöd jag behövde.

De konstaterade att jag verkligen var trött, men det visste jag ju redan, eftersom det var för att allt bara rasade runt mig som jag bad om hjälp. 
Efter det blev jag ombedd att kontakta min dotters pappa, eftersom jag uppenbarligen inte ansågs vara kapabel att ta hand om henne. Men det är inte hon som gör att jag blir trött!!! Det är hundra andra saker som tär på mig! Hjälp mig att ta bort femtio så kommer jag att må bättre, men inte då.

Hela min kropp blev plötsligt främmande. Jag kunde inte längre tänka klart då jag överlämnat min dotter till hennes pappa, och som i en dimma kunde jag se deras ansikten och hur deras munnar rörde sig, men jag vet inte vad de sa. Jag vet inte om det var något som dog inuti mig, eller om någonting nytt föddes, men jag blev någon annan än den jag var innan de kom.

Kanske var det hoppet som försvann? För jag svarade att allt var okej, att de kunde gå och att jag skulle klara mig. Först gick den ena. Den andra bad jag lämna mitt hem på en gång, strax därefter. Det gick så sakta, och jag ville ha bort henne! Hon hade inget mer hos mig att göra. Jag kände mig så oerhört besviken på mötet, och så sviken av två personer som jag förlitade mig på, så hatet bara växte inom mig.

Det har gått många år sedan jag tog livet av mig sist, som jag säger, och lika länge sedan jag ägnade mig åt självskadebeteenden. Jag har kommit så långt att jag insett att jag har ett värde och har börjat försöka ta hand och vara rädd om mig själv.

Nu gav jag upp! Om jag inte dög som förälder och ansågs olämplig efter alla dessa år som jag kämpat för att försöka göra det bästa för henne, då var det lika bra att ge upp.

Mitt misstag var att skicka sms till dem jag kände hade svikit mig, mig genom att ta avstånd. Det var en fruktansvärt egoistisk och elak handling, men just där och då fanns det inga känslor.

Jag var som en zombie, men med den skillnaden att jag Inte var en levande död,
utan en död levande.

Det hände mycket den dagen och det närmsta dygnet som jag inte ens minns,
men efter ett par dygn på sjukhuset kom jag hem.
Katten hade de hämtat.
Det var tyst och tomt.
Det var torsdag.
Det var inget hem, och det är inget hem.
Jag förvarar mig själv här.
Jag sover inte.
Jag äter inte.
Jag orkar ingenting.
Jag vill ingenting.
Inte ens dö…
Till och med det går ju för helvetet åt skogen,
även om det här kändes som generalrepetitionen.

Har tröttnat på allt och alla, och försöker roa mig själv bäst jag kan. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men att det här skulle vara lösningen på vad jag i flera år har sagt mig tro att det kan vara, nämligen utmattningssymptom; utbrändhet eller nå’t, då är det inte en lösning på mitt problem.

Och den här gången tänker jag inte falla ensam, utan ska jag falla, då ska fler följa med. Därför ska jag nu sätta mig in i vad Lex Sara innebär.

Annonser

Skratta är roligt – Skadeglädje suger

Bild

Någon idiot som brukar citeras har sagt ”Den enda sanna glädjen är skadeglädjen” eller något liknande. 

När jag först satte mig och tänkte och granskade mig själv, då kom jag inte på ett enda tillfälle då jag känt skadeglädje. ”Men du, hallå? Är du nå’t jävla helgon eller?” sa en röst inom mig, för trots att den fått ett väldigt litet och skabbigt rum inom mig, så sitter den där djävulen och hackar och tjatar och gör allt som står i hans makt för att jag inte ska tro att jag är något. Och absolut inte att jag är förmer än någon annan, så är nu skadeglädje så jävla roligt, då måste jag väl ha känt det någon gång?

Glädje, det var det inte. Inte skrattade jag heller. Men jag kom ihåg ett tillfälle då jag kände en slags tillfredsställelse, eller vad jag ska kalla det.

Väldigt kort kan man sammanfatta det så här: Jag hade ett förhållande med en man som inte levde laglydigt. Många kvinnor fann, och finner, den sidan hos honom väldigt attraktiv. Det gjorde inte jag. Han har så många egenskaper man kan tycka om, så den där biten, den hade jag svårt för.

Han ”stack” iväg med en annan tjej och en kompis till en annan stad. Där begicks det inbrott, och han blev dömd genom ett dna-test, och den där tjejen, som han plockat med sig och som uppenbarligen gillade det han gjorde, hon var tidigare aldrig dömd men fick nu ett år eller nå’t åt det hållet. 

Inte fan skrattade jag! Inte kände jag någon glädje heller. Däremot så fylldes jag med en känsla av att ”där fick du, din jävla kossa som drog iväg med MIN XX!” Men det är nog det närmsta skadeglädje som jag någonsin kommit – vad jag minns…

Vad är det för roligt med att det skiter sig för någon annan? Det måste ligga i någon slags avundsjuka eller missunnsamhet. Just de två sakerna har jag försökt lära mina barn skillnaden på. Jag vet inte om min tolkning är korrekt, och jag skiter i vilket, för det viktiga är inte ordet i sig, utan känslan!

Jag är avundsjuk på människor som kommer och joggar och ser ut att njuta av det. Jag vill också kunna göra det, och med en än så länge fungerande kropp så kan jag faktiskt ta mig dit. Men än så länge är jag avundsjuk.

Missunnsamhet är något helt annat. Då ser jag inte mina egna möjligheter och vägen till ett mål, utan vill att den person som redan tagit sig dit ska bestraffas genom att rasa ned, och helst lägre än till min egen nivå. Såvida det inte gäller vikt.

Hur hamnade jag i de här tankegångarna?  Jag hade tänkt skriva om det roliga i att vara glad och skratta, även om det så är tillsammans med sig själv och inte en jävel förstår skämten och tankegångarna man har. Om man nu törs berätta dem…

Att finna det komiska i det jobbiga och svarta

Bild

Som jag skrev till en person i ett sms, är jag så glad över att jag kan roa mig själv när allt egentligen känns skit!

En favorit som jag kör i repris, men i olika varianter, det är att bete mig och säga knäppa och knasiga saker som så uppenbart vissa människor inte vet hur de ska hantera. Det kanske låter elakt, men det är inte dem jag skrattar åt, utan åt mig själv och mina desperata försök till att göra tillvaron roligare när den inte är ett dugg jävla rolig, utan precis allt som kan gå fel gör just det; går fel! Eller på ren svenska; Helt jävla åt Helvete!!!

”När man står i skiten upp till halsen
återstår bara att sjunga.”

Samuel Beckett

Och det är just vad jag gör! (Men det är inte så ofta som jag väljer att uttrycka mig just i sång, om jag ska vara helt ärlig.)

Sång, ja… Nu kom jag att tänka på det tillfälle då det var barnavårdsutredning, med anledning av omständigheter jag kan ta en annan gång. Men i den situation som kändes både absurd och overklig, och där jag skulle svara på frågor som om jag gav mitt barn mat, om jag vaccinerade henne i enlighet  med rekommendationerna från BVC, om jag tröstade henne när hon grät och jag hade kunnat svara vad fan som helst, och de båda socialsekreterarna skulle bara ha sagt ”hmm…”, tittat ned i sina papper och garanterat inte rört en min på svar som att jag tyckte att det räckte med mat varannan dag, eller att jag tyckte att barn borde lära sig att trösta sig själva, och i annat fall mådde bra av en rejäl örfil, de reagerade på en så fånig sak att jag aldrig kommer att glömma det. 

De frågade om jag brukade sjunga för mitt barn. (Just nu flög en undran över om hennes pappa fick samma fråga? För hade de vetat att han fick en 3:a i betyg om han höll sig borta från musiklektionerna på grund av att han sjöng så illa, då kan man ju inte annat än undra ifall det varit lämpligt att han lät sin falska stämma ljuda in i sin dotters öron?)

Jag har fyra barn. Allihop har de vaggats till sömn i min famn, i takt till den favoritmusik jag haft för tillfället. 

Jag har sjungit för och med mina barn, trots att jag inte är någon sångerska av rang, men min röst har känts viktigare än tonarten när jag lågt, nästan viskat fram visor som ”Sov du lilla videung” och ”Byssan lull” m.fl. När jag hamnade på skyddat boende med min dotter, kändes det dock lite obekvämt att gå runt och sjunga. Åtminstone till en början. Så när jag fick den där frågan om jag brukade sjunga för henne, då förklarade jag den rådande situationen och tillade, ”och dessutom så sjunger jag ju bättre än bra!”

JAG SJUNGER BÄTTRE ÄN BRA!
JAG SJUNGER BÄTTRE ÄN BRA!!

SJUNGER JAG BÄTTRE ÄN BRA?

Det trodde i alla fall inte socialsekreterarna som ansvarade för barnavårdsutredningen att jag gjorde. För min trötta och slitna felsägning, där jag egentligen avsåg att säga ”hellre än bra”, den fick dem att reagera! Och plötsligt kände jag mig oerhört kränkt och ifrågasatt!

De trodde att det var fullt möjligt att jag inte gav mitt barn mat.
De trodde att det var fullt möjligt att jag inte tröstade eller gav henne fysisk närhet.
De ifrågasatte blöjbyten, vaccinationer och min psykiska hälsa, medicinering och de fann det inte konstigt när min dotters pappa sagt att jag brukade sitta i ett hörn i flera timmar och pilla hål på min egen hud.

Men att jag skulle sjunga bättre än bra – DET reagerade de direkt på!

Än idag känner jag mig nästan mest förolämpad över deras reaktion då det gällde min sång. De andra frågorna var så absurda att de var svåra att ta på allvar, men varför i hela friden skulle det vara så uppseendeväckande om jag sjöng bättre än bra? 

– Oj! Det var inte dåligt, att du sjunger bättre än bra?!

Båda tittade på mig, och jag rättade snabbt mig själv, men vad var det i just de orden som fick dem reagera? Vore det en omöjlighet om jag faktiskt gjorde det? Sjöng bättre än bra? Allt annat var fullt möjligt i deras värld, men inte att jag skulle kunna sjunga.

Tack och lov så kan jag än idag tänka på alla de absurda frågorna som varje frisk och normalt funtad förälder knappt kan svara på, för alternativet är så vansinnigt, och där vet jag att det inte fanns några som helst brister. Min dotter for inte illa i min vård. Däremot så kan det hända att min sång bidragit till framtida men, för den är verkligen inte bättre än bra. Den är usel! I alla fall ganska usel…

Men vad var det som fick dem att reagera när jag sa att jag sjöng bättre än bra? Vissa människor gör ju faktiskt det, och varför skulle inte jag kunna vara en av dem? Om jag nu skulle kunna vara en av dem som inte ger sitt barn mat…

När skrivlusten kommer, då får disken vänta

Bild

Idag var jag på ett möte. Ibland måste jag skratta åt mig själv och alla dessa möten jag springer på, för just sättet jag säger det på; ”Att idag har jag ett möte kl.14, så…” eller ännu bättre; ”Idag har jag tre möten och vet inte när det sista slutar tyvärr…”, det får mig inte att lura vare sig mig själv eller dem som är insatta i min situation, men det får mig att känna mig lite viktigare som person jämfört att med, ”Idag ska jag till psyket 8.30, sedan ska jag till socialen kl.11.00 och så har jag tid hos min dietist kl.15.00”! 

Enbart att säga de där tre, i mina egna ögon tre ”tragiska” möten som jag helst skulle slippa, eftersom jag vägrar att vara liten och svag och i behov av hjälp, utan vill klara mig själv, försörja mig själv, inte vara i behov av någon annan, men sedan en inte allt för lång tid tillbaka insett mot min vilja, att jag klarar mig inte själv. Jag är i behov av de här människorna som finns runt omkring mig, och utan dem skulle jag gå under! 

Det är så fruktansvärt jobbigt att erkänna inför mig själv, för redan som 16-åring satt jag och planerade vad jag var tvungen att genomgå för utbildningar som skulle göra mig totalt oberoende av andra människor!

Idag känns tanken absurd, men då var den äkta. Det får mig att inse att jag inte kan vara den enda enda 16-åring i hela världen som är livrädd för att bli eller vara beroende av andra människor. För att vara beroende av andra människor innebär att man inte kan klara sig själv utan dem, och att inte klara sig utan någon – Det är förenat med livsfara. 

För tänk om den man är beroende av sviker mig? Tänk om jag en dag blir tvungen att bära glasögon, eller ännu värre; blir blind! Hur ska jag klara mig då? Till och med mediciner har varit ett hot, för tänk om jag hamnar på en öde ö efter att en flygkrasch, och inte överlever utan något så ”banalt” som mediciner? Panik!! Jag får aldrig någonsin bli beroende av vare sig glasögon eller mediciner. 

Det här är bara ett par exempel på min skräck för att bli beroende av någon eller något.

I en bok, som jag varmt kan rekommendera till likasinnade, läste jag hur författaren möjligtvis skulle ha kunnit erkänna att hon behövde mat. Möjligtvis…

När hon beskriver sin bakgrund och sina tankar så känner jag igen mig själv så väl. 

Andra kanske behöver gå på toaletten, men inte jag inte. I högstadiet klarade jag inte ens att kissa, eftersom jag så totalt  förnekade det behovet, att jag kunde inte slappna av i den mån att det kom något. Blåsan svällde, men satte jag mig på en toalett i skolan, då var det tvärstopp.

Idag är jag så många år äldre, att jag efter fyra barn antagligen skulle kissa ner mig! Jag har kommit så långt att jag kan erkänna vissa behov. Mina standardsvar har alltid under tidigare år varit: ”Nej tack, det behövs inte.” eller ”Nej, det spelar ingen roll, Jag klarar mig.” Och att vid de tillfällena stöta på motstånd och få höra att personen i fråga inte ”takes no for an answer”, det har gjort allt ännu värre. Då har jag varit tvungen att på någon annans begäran bli tvungen att ha de där satans behoven som jag inte ville ha! Plus att jag därmed tog risken att göra ett val som kanske inte överensstämde med den andra personens vilja.

PANIK!!!

Idag har jag kommit så långt att jag kan erkänna att jag inte klarar av att rädda hela världen från krig, svält och naturkatastrofer. 

Idag kan jag ogenerat, och t.o.m. känna mig stark, då jag ber om hjälp.

Idag erkänner jag öppet att jag saknar kramar och närhet, och att sex är sekundärt och något som hamnat väldigt långt ned på min lista, jämfört med beröring och kramar.

Behöver jag använda toaletten? Tja… Det är frågan… Behöver jag mat? Nej, det gör jag inte. Jag behöver bara vatten. Kanske inte ens det. Men jag har ett ytterst lyxigt behov, sett ur den människas ögon som saknar såväl vatten som mat, och kämpar för sin och andras överlevnad. Jag känner mig fånig, löjlig och pinsam i mina egna ögon då jag nu skriver dessa ord och erkänner dem som ett av mina grundläggande behov;

Jag har ett ibland övermäktigt och mycket långvarigt behov utav att uttrycka mig mig i text. 

När det behovet har undertryckts under en längre tid, då ligger jag vaken till sent på kvällen och låter fingrarna löpa över tangentbordet och skriva ned de tankar jag tänker. Jag använder obehindrat ett tangentbord snabbt och smidigt tack vare en kurs på KomVux för sådär 15 år sedan, och det är jag så tacksam över. Både av att idag ha varje bokstav i fingrarna, och för att jag inte vet hur jag skulle kunna skriva ned allt det där som jag ibland tänker under de sömnlösa kvällarna och nätterna om jag inte hade ett tangentbord.

Innan jag kunde skriva utan att titta, då – öh… Det här börjar bli pinsamt. Innan jag kunde skriva allt jag behövde få ur mig, då brukade jag spela piano på låtsas. 

Jag kan läsa noter och spela ytterst litet piano, men när jag la fingrarna på min dåvarande sambos ben, då bara flödade musiken. Och, Ja! Han frågade mig vad jag höll på med då jag hade handen på hans lår när vi såg på TV eller en film, och rörde på fingrarna samtidigt, men när jag svarade att jag spelade piano, då sa han inte mycket mer än ”Jaha!”, och så där fortsatte det. Tills jag inte hade honom att spela på längre… 

Så idag när skrivlusten faller på, då fångar jag den i luften och släpper allt som går att släppa och kan vänta till imorgon eller i övermorgon, och så skriver jag tills stupar och orden börjar snurra ihop sig till girlanger i mitt huvud, men då somnar jag gott.

Så när skrivlusten kommer, och t.o.m. vid vissa tillfällen gör att jag kommer in i ett underbart flow där tid och rum försvinner och fingrarna går av sig själv och allt bara flyter på, då finns det inga måsten längre. (Om jag inte ska hämta på dagis…)

Disk, tvätt och dammråttor får vänta. Hunger och törst existerar inte, och om det är sol eller regn spelar ingen roll, för då bara hänger jag på och glider med. Jag glider med i de där meningarna som jag knappt är medveten om vad de innehöll efteråt, och jag läser dem aldrig, utan jag bara njuter.

Nu har dock den dag kommit som jag en dag visste skulle komma till slut. Endera måste jag välja en väg i livet som inte lockar mig, eller så får jag ta alla dessa texter som finns såväl i kollegieblock, på servetter, ritpapper, i datorn och ute på nätet, och sammanställa dem till något som hänger ihop och får en mening stark nog att bli en bok. 

Trots att jag bara hade tänkt att trycka ett enda exemplar från början för att ge svar på vissa frågor och förklara annat för mina tre äldsta döttrar, har jag redan många presumtiva köpare, och det är ju kul. Men att sälja 20 böcker till självkostnadspris blir ingen vare sig rik eller fri från socialbidrag av, så jag får nog börja avsätta tid och göra en riktigt seriös sammanställning av mina korta texter. 

Härifrån, där jag sitter nu, där ser jag disken. Jag ignorerar den för tillfället, men måste ta den alldeles strax. Just nu befinner jag mig inte i något flow, så det är okej att avbryta. Kanske t.o.m. nyttigt?

Men när skrivlusten kommer – Då får disken vänta!!

 

Hur förklara man skilsmässa/separation för andra barn?

Bild

Jag blev senare än förväntat idag på ett av alla dessa möten jag springer på, så när jag kom till förskolan för att hämta min dotter var det bara fyra barn kvar.

(Just nu slog det mig, att varje dag måste ju ett barn bli kvar kvar till sist. Ensam kvar med fröken. Det fick i sin tur mig att tänka på att Kristina Lugn har skrivit en pjäs, och ev. en bok, om att vara det sista barnet som är kvar, och skräcken man kan känna över att ingen kanske kommer och hämtar en?)

Nu var det inte att vara sist kvar på förskolan som egentligen bekymrar mig, utan hur sjutton man förklarar för ens barns kompisar varför man inte längre bor tillsammans; mamma, pappa, barn…

Jag har separerat två gånger och av någon anledning slog mig aldrig just den här frågan mig vid det första tillfället. Ändå var de döttrarna äldre, och separationen mer oväntad.

Idag undrar jag hur sjutton jag ska förklara för min dotters kompisar som är mellan fyra och sex år ungefär, varför jag bor här i en tvåa där min dotter inte ens har ett eget rum, och inte tillsammans med hennes pappa?

”Jo, vi bråkade så mycket förstår du.” Det kan ju få ett barn att bli livrädd nästa gång mamma och pappa blir irriterade på varandra eller har en diskussion, och tankar om skilsmässa kanske snurrar igång med det samma?

”Vi blev så’na ovänner att vi började slåss, förstår du. Och när mammor och pappor slåss och skriker, då är det inte bra för barnen om deras föräldrar fortsätter att bo tillsammans.” Det svaret ger också röd lampa och är fel.

Att förklara för de äldsta döttrarna, det var svårt. Trots att det skedde korrekt och enligt de allmänna rekommendationerna. Det var fasansfullt! Två av dem skrek rakt ut, började störtgråta och sprang ut ur rummet. Men det värsta, det var att se på henne som blev ståendes kvar. Helt tyst. Helt uttryckslös…

De andra två fick oss båda föräldrar att vilja springa efter och trösta, förklara och – göra något.

Men vad gör man då ett barn inte reagerar? För naturligtvis påverkades hon av det som vi just hade berättat, och naturligtvis reagerade hon, men på ett annat sätt.

För min yngsta dotter som det här är aktuellt för just nu, så har det blivit en naturlig del av livet att det är som det är. Det har varit som en tragikomisk teater om jag väljer att se det utifrån, men ur mina ögon har de senaste fem och ett halvt åren varit fruktansvärt jobbiga! Och vad hon tänker och tycker, det säger hon emellanåt, men det är inte att hon vill att mamma och pappa ska bo tillsammans. Däremot att hon kan längta efter pappa då det är mammavecka och tvärtom. Så fort vi försökt umgås alla tre och det blir gräl, då säger hon till mig att vi ska åka hit istället. Hem till mig. Här skriker nämligen aldrig någon.

Det värsta var när jag låg hemma hos hennes pappa och grät i sovrummet, och hon tog en liten golfklubba och hotade honom med medan hon skrek att han skulle låta mig vara ifred.

För allmän kännedom vill jag bara berätta att det här är ingen familjehemlighet, utan något vi får hjälp och stöd med från alla tänkbara håll, just för att finna det bästa möjliga för henne. Men återigen; hur förklarar man skilsmässa/separation för andra barn?

 

 

Slit utan lön för mödan

BildJag undrar ibland om min förmåga är unik, eller om det finns fler människor som kan slita arslet av sig utan att det ger något synbart resultat. Svetten har runnit, musklerna värker och jag vet med säkerhet att jag inte legat och sovit hela dagen. Men ser jag någon skillnad? Nja… Ingen större i alla fall. 

Jag tar studielån och pluggar och pluggar, hoppar av, börjar på nytt, pluggar, hoppar av, och det blir inga synliga resultat där heller?! Bara större lån hos CSN…

Nu ska jag lägga mig och sova och vara glad och tacksam över de fyra barn jag fött, och som gör att jag kan fira Mors dag – om så i ensamhet, för det är dom som är den största gåvan, och synliga är de också!!

 

Beroendet av droger

Bild

”Hej Droger, beroende heter jag!
Jag vänder upp och ner på dom flesta hem,
river sönder alla familjeband, tar barnen ifrån er,
och det är bara början.
 
Jag kostar mycket mer än Diamanter, mer än Guld,
och sorgen som följer mig är ett skådespel.
 
Om du behöver mig, kom ihåg att det är lätt att hitta mig,
jag är överallt, runt om kring dig, jag finns i skolorna, och i alla föreningar,
arbetsplatser mm.
 
Jag bor hos dom rika och dom fattiga med.
Jag bor längre ner i gatan hos dig, och är kanske din granne!
Min makt är övernaturlig. Prova, så ska du få se. Och OM du provar mig kommer du förmodligen aldrig att släppa mig.
 
Prova mig EN gång, och jag kanske släpper dig, men provar du mig flera gånger, så är din själ förmodligen min.
 
När jag styr dig, stjäl du och ljuger, du gör vad som helst bara du blir ”hög”.
Kriminella saker kommer du också att göra, bara för att känna min närvaro,
kommer att vara värt det när jag finns i dina armar.
Du kommer att ljuga för din mor, stjäla ifrån dina anhöriga, med mera.
 
Och när du ser deras tårar, borde du känna sorg/smärta.

Men med MIG glömmer du!

Ditt samvete, Din uppfostran. Jag blir ditt samvete, jag kommer att lära dig min värld.

Jag tar barn ifrån föräldrar, föräldrar ifrån barn. Jag kommer att få dig glömma din tro och skrämma iväg dina vänner. Jag kommer att ta allt ifrån dig , ditt vackra utseende, din
stolthet, och jag kommer alltid att vara med dig, vid din sida alltid.
 
Du kommer att ge mig allt, din familj, ditt hem, dina vänner, dina pengar, Du och jag blir ”ett” .
 
Jag kommer att ta ifrån dig allt vad du har och när du inte har något kvar, kan du skatta dig lycklig om du har livet kvar.
 
Om du hör röster skrika i ditt huvud då är det bara jag.
Om du ser syner eller skakar okontrollerat ska du veta att det är bara jag som är hos dig.
 
Jag vill bara att du ska veta att det är en gåva ifrån mig till dig, men sen är det för sent, du ser att du är underkastad mitt maktbegär, och vi kommer aldrig att skiljas, Du kommer att ångra att ha testat mig,
dom flesta gör det,
men nu är du min.
 
Men kom ihåg. DU KOM TILL MIG inte jag till dig.
 
Du visste vad som skulle komma.
Alla har sagt det ,
Du har fått höra det åter och åter igen.
Du hade/Har ett val Och du väljer/valde.
Du hade kunnat sagt ”Nej tack” och gått därifrån,
Men nu har du träffat mig, Vad ska du göra?
Jag tar gärna din hand och leder dig till fördärvet,
Ger din familj massor av sorg, och kommer att hålla din hand ända ner i träsket.
 
Jag kan ge dig och din familj mer smärta/sorg än dom flesta av oss skulle klara av..”
 
Skrivet av/Tillhörande: Micke Lång

Tänk hur livets vägar kan leda en tillbaka

 

 

Bild

 

 

Jag har länge funderat på att göra något åt den ensamhet jag kan känna när jag inte har min yngsta dotter hos mig. D.v.s. under ”pappa-veckorna”.

Min mamma tipsade mig om en annons i en lokal tidning om en tjej som ville ha någon att börja motionera och simma med.

Jag skrev ett brev.
Jag fick ett svar.
Jag fick en kattunge.
Jag fick sällskap under pappa-veckorna.
Jag fick chansen att lära känna mamman till en liten tjej, som jag för 13 år sedan uppfattade  att hon hade en mycket ansvarsfull och ordentlig pappa.

En pappa som  på många sätt visade sig vara manipulativ, en lögnare och en person jag hade väldigt kluvna känslor inför.

Jag hade sett honom som skötsam pappa. Jag hade sett honom rasera sitt liv och tappa allt vad självrespekt heter. Den sista gången innan han dog, då sov vi i samma säng, och jag grät. Jag vet inte varför. Men jag grät.

Idag fick jag helt ovetandes se hans dotter, och hennes mor.

Jag var hemma hos dem, p,g.a. att min mamma sett annons om en kvinna som ville ha sällskap och någon som pushade på för att komma igång med träningen och viktnedgången. Det ledde till att jag fick en kattunge. Vilket i sin tur ledde till att hon frågade vad jag gjorde igår kväll, och fick mig att cykla hem till dem, och därmed möta människor jag aldrig skulle gissat att jag skulle få att göra med.

Pappan, som jag väl egentligen kände bäst så här långt, om jag inte skall tillägga att jag tjuvlyssnade på ett samtal mellan honom och ”en annan man”, om hur svårt det var att hålla sig till sanningen. Om hur orden de ville säga kom ut som lögner, tagna från ingenstans, trots att de inte ville det. 

Var det samtalet, två mytomaner emellan, ett uppriktigt och ärligt samtal – då kände jag honom aldrig. Men jag lärde mig att när han talade sanning – då såg han ut som om han ljög.

Jag grät sista gången jag träffade honom.
Idag är han död sedan flera år tillbaka.
Igår kväll mötte jag hans dotter och hennes mamma.
Jag mötte dem för att  min mamma ville få igång mig att motionera, medan jag var mer intresserad av en kattunge de ville ge bort, och som just nu klättrar på mig…

Livet är bra underligt och oförutsägbart.

Nu bajsade katten!