Slit utan lön för mödan

BildJag undrar ibland om min förmåga är unik, eller om det finns fler människor som kan slita arslet av sig utan att det ger något synbart resultat. Svetten har runnit, musklerna värker och jag vet med säkerhet att jag inte legat och sovit hela dagen. Men ser jag någon skillnad? Nja… Ingen större i alla fall. 

Jag tar studielån och pluggar och pluggar, hoppar av, börjar på nytt, pluggar, hoppar av, och det blir inga synliga resultat där heller?! Bara större lån hos CSN…

Nu ska jag lägga mig och sova och vara glad och tacksam över de fyra barn jag fött, och som gör att jag kan fira Mors dag – om så i ensamhet, för det är dom som är den största gåvan, och synliga är de också!!

 

Annonser

Beroendet av droger

Bild

”Hej Droger, beroende heter jag!
Jag vänder upp och ner på dom flesta hem,
river sönder alla familjeband, tar barnen ifrån er,
och det är bara början.
 
Jag kostar mycket mer än Diamanter, mer än Guld,
och sorgen som följer mig är ett skådespel.
 
Om du behöver mig, kom ihåg att det är lätt att hitta mig,
jag är överallt, runt om kring dig, jag finns i skolorna, och i alla föreningar,
arbetsplatser mm.
 
Jag bor hos dom rika och dom fattiga med.
Jag bor längre ner i gatan hos dig, och är kanske din granne!
Min makt är övernaturlig. Prova, så ska du få se. Och OM du provar mig kommer du förmodligen aldrig att släppa mig.
 
Prova mig EN gång, och jag kanske släpper dig, men provar du mig flera gånger, så är din själ förmodligen min.
 
När jag styr dig, stjäl du och ljuger, du gör vad som helst bara du blir ”hög”.
Kriminella saker kommer du också att göra, bara för att känna min närvaro,
kommer att vara värt det när jag finns i dina armar.
Du kommer att ljuga för din mor, stjäla ifrån dina anhöriga, med mera.
 
Och när du ser deras tårar, borde du känna sorg/smärta.

Men med MIG glömmer du!

Ditt samvete, Din uppfostran. Jag blir ditt samvete, jag kommer att lära dig min värld.

Jag tar barn ifrån föräldrar, föräldrar ifrån barn. Jag kommer att få dig glömma din tro och skrämma iväg dina vänner. Jag kommer att ta allt ifrån dig , ditt vackra utseende, din
stolthet, och jag kommer alltid att vara med dig, vid din sida alltid.
 
Du kommer att ge mig allt, din familj, ditt hem, dina vänner, dina pengar, Du och jag blir ”ett” .
 
Jag kommer att ta ifrån dig allt vad du har och när du inte har något kvar, kan du skatta dig lycklig om du har livet kvar.
 
Om du hör röster skrika i ditt huvud då är det bara jag.
Om du ser syner eller skakar okontrollerat ska du veta att det är bara jag som är hos dig.
 
Jag vill bara att du ska veta att det är en gåva ifrån mig till dig, men sen är det för sent, du ser att du är underkastad mitt maktbegär, och vi kommer aldrig att skiljas, Du kommer att ångra att ha testat mig,
dom flesta gör det,
men nu är du min.
 
Men kom ihåg. DU KOM TILL MIG inte jag till dig.
 
Du visste vad som skulle komma.
Alla har sagt det ,
Du har fått höra det åter och åter igen.
Du hade/Har ett val Och du väljer/valde.
Du hade kunnat sagt ”Nej tack” och gått därifrån,
Men nu har du träffat mig, Vad ska du göra?
Jag tar gärna din hand och leder dig till fördärvet,
Ger din familj massor av sorg, och kommer att hålla din hand ända ner i träsket.
 
Jag kan ge dig och din familj mer smärta/sorg än dom flesta av oss skulle klara av..”
 
Skrivet av/Tillhörande: Micke Lång

Tänk hur livets vägar kan leda en tillbaka

 

 

Bild

 

 

Jag har länge funderat på att göra något åt den ensamhet jag kan känna när jag inte har min yngsta dotter hos mig. D.v.s. under ”pappa-veckorna”.

Min mamma tipsade mig om en annons i en lokal tidning om en tjej som ville ha någon att börja motionera och simma med.

Jag skrev ett brev.
Jag fick ett svar.
Jag fick en kattunge.
Jag fick sällskap under pappa-veckorna.
Jag fick chansen att lära känna mamman till en liten tjej, som jag för 13 år sedan uppfattade  att hon hade en mycket ansvarsfull och ordentlig pappa.

En pappa som  på många sätt visade sig vara manipulativ, en lögnare och en person jag hade väldigt kluvna känslor inför.

Jag hade sett honom som skötsam pappa. Jag hade sett honom rasera sitt liv och tappa allt vad självrespekt heter. Den sista gången innan han dog, då sov vi i samma säng, och jag grät. Jag vet inte varför. Men jag grät.

Idag fick jag helt ovetandes se hans dotter, och hennes mor.

Jag var hemma hos dem, p,g.a. att min mamma sett annons om en kvinna som ville ha sällskap och någon som pushade på för att komma igång med träningen och viktnedgången. Det ledde till att jag fick en kattunge. Vilket i sin tur ledde till att hon frågade vad jag gjorde igår kväll, och fick mig att cykla hem till dem, och därmed möta människor jag aldrig skulle gissat att jag skulle få att göra med.

Pappan, som jag väl egentligen kände bäst så här långt, om jag inte skall tillägga att jag tjuvlyssnade på ett samtal mellan honom och ”en annan man”, om hur svårt det var att hålla sig till sanningen. Om hur orden de ville säga kom ut som lögner, tagna från ingenstans, trots att de inte ville det. 

Var det samtalet, två mytomaner emellan, ett uppriktigt och ärligt samtal – då kände jag honom aldrig. Men jag lärde mig att när han talade sanning – då såg han ut som om han ljög.

Jag grät sista gången jag träffade honom.
Idag är han död sedan flera år tillbaka.
Igår kväll mötte jag hans dotter och hennes mamma.
Jag mötte dem för att  min mamma ville få igång mig att motionera, medan jag var mer intresserad av en kattunge de ville ge bort, och som just nu klättrar på mig…

Livet är bra underligt och oförutsägbart.

Nu bajsade katten! 

Du säger att du…

Du säger att du har förändrats
Att du aldrig menade att slå
Du säger att allt har förändrats
Om jag ville så skulle jag förstå

Man skadar inte den man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Jag lever med mina minnen
Och sår som ingen kan se
Jag lever med mina minnen
Försöka glömma är ingen idé

Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka det är det inte värt
Du kan inte förändra
Du kommer aldrig förstå
Det ända du kan göra är att gå
Det ända du kan göra är att gå

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel

Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka det är det inte värt
Du kan inte förändra
Du kommer aldrig förstå
Det ända du kan göra är att gå
Det ända du kan göra är att gå

Och jag älskar livet
Det får du inte ta ifrån mig
För om nu hat är motivet
Så finns där inget hat hos mig

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka det är det aldrig värt
Du kan inte förändra
Du kommer aldrig förstå
Det ända du kan göra är att gå
Det ända du kan göra är att gå

Det ända du kan göra är att gå

Read more: http://artists.letssingit.com/sara-varga-lyrics-spring-for-livet-9t9gmcd#ixzz2TJO3xNbA
LetsSingIt – Your favorite Music Community

En av många texter som träffar så rätt, och ger styrka samtidigt som den ger mig en klump i magen och en insikt om vad jag faktiskt funnit mig i under så många år. Jag har funnit mig i det för att jag hoppats, önskat, väntat och trott att han en dag skulle förstå och förändras. 

Alla förklarade att han inte skulle förändras. Alla sa att jag skulle ge upp och lämna honom. Men jag hoppades att vi skulle bli undantaget som bekräftade regeln. Vi blev aldrig det. Han förändrades inte. Snarare blev det allt värre. 

Och det handlade till 99% om psykisk misshandel som inte syns utanpå, men som bryter sönder en inombords bit för bit. Då blåmärken har försvunnit, då ekar alla de där orden fortfarande i ens huvud. De försvinner inte. Och gång på gång fylls det på med nya kränkningar, förolämpningar, falska påståenden, anklagelser och inte minst; att det är mig det är fel på! Hade bara jag varit annorlunda så hade det inte blivit som det blev.

Men till saken hör att jag innerst inne är den samma som när vi träffades. För att slippa må dåligt över allt som var fel med mig, försökte jag anpassa mig och foga mig, men det gjorde inte någon skillnad. Det var ändå fel på mig. 

Jag har under många år fått höra vad jag tänker, känner, vill, har gjort och inte gjort – av honom?! Det kändes från början mest knäppt. Med åren framstod han som en idiot när han berättade för mig om mitt liv, mina upplevelser, mina tankar och känslor som de flesta skett när inte ens han varit närvarande, eller till och med från tiden innan vi inte ens hade träffats.

Till slut började jag tvivla på mina egna minnen och min verklighetsuppfattning. Kunde det han sa vara sant? Var jag kanske den vidriga, feta, äckliga, hycklande, hatade, värdelösa människa som han sa att jag var?

Men någonstans har det funnits små korn av verklighetsförankring i mitt huvud, och den fråga och det argument som gjorde att allt han sagt och gjort föll på sin egen orimlighet.

Varför skulle han, som den fantastiska, hjälpsamma, ansvarsfulla och felfria man han inför såväl mig som resten av världen ville framstå som, varför sparkade han inte ut mig för längesedan och fann någon som var honom ”värdig”.

Jag vet vid det här laget ganska väl vad allt handlar om i den här typen av relationer, men det är en sak att veta det, och förstå det hos andra. Det är en annan sak att ”hjärntvätta om sig”, och bli fri från alla gamla tankemönster och alla ord som sköts med perfekt precision, och som gjorde så ont från början men härdade fast till slut. 

Nog för nu, men det kommer mera! Kram och god natt!!

”Pretentiösa”, kreativa människor…

Jag har varit, och är väl delvis fortfarande magsjuk. D.v.s att jag har kräkts och tillbringat en hel del tid på toalettsitsen. Diarré – du vet…

Mitt stora problem brukar vara mitt ständiga ordbajsande. Mitt behov av att skriva det som är viktigt, skriva av en dikt, en sångtext, citat eller bara snabba tankar som flyger förbi. 

Nu var det några dagar sedan jag gjorde det. Jag insåg det för en liten stund sedan när jag satt och tänkte på hur underlig jag kände mig. Att jag knappt kunde andas, och fortfarande sitter här som förstoppad, trots att det är det sista jag är…

Jag vill gråta och jag vill få ur mig så mycket, men det går inte att få tankarna och fingrarna som flyger över tangentbordet att samarbeta. Det blir osammanhängande och jag vet inte hur jag ska fram allt som vill ut. 

Men jag ska aldrig mer i mina tankar håna de människor som talar om att lida för konsten eller det trängande behovet att ge uttryck för sig själva eller gestalta andra, eller över huvud taget se det som pretentiöst. För jag har just upptäckt att får jag inte skriva, sitta och kladda med färger på en duk eller ta till mig av andras kreativitet, så mår jag dåligt.

Just nu lyssnar jag på Thorsten Flinck och ska snart gå och lägga mig med hans röst ekande i mina öron. Han har en enormt manlig, kraftfull och genomskärande röst, och även då han sjunger om det känsliga, så skulle jag vilja luta huvudet emot hans axel och gråta ut.

Kan inte låta bli att skratta åt mig själv, för oj så fel jag kan ha. Men det gör ingenting. Jag lever gärna i den tron, att han skulle kunna vara den som har axeln att gråta ut emot – för jag behöver en. Jag behöver en trygg axel och en varm famn…