Att finna det komiska i det jobbiga och svarta

Bild

Som jag skrev till en person i ett sms, är jag så glad över att jag kan roa mig själv när allt egentligen känns skit!

En favorit som jag kör i repris, men i olika varianter, det är att bete mig och säga knäppa och knasiga saker som så uppenbart vissa människor inte vet hur de ska hantera. Det kanske låter elakt, men det är inte dem jag skrattar åt, utan åt mig själv och mina desperata försök till att göra tillvaron roligare när den inte är ett dugg jävla rolig, utan precis allt som kan gå fel gör just det; går fel! Eller på ren svenska; Helt jävla åt Helvete!!!

”När man står i skiten upp till halsen
återstår bara att sjunga.”

Samuel Beckett

Och det är just vad jag gör! (Men det är inte så ofta som jag väljer att uttrycka mig just i sång, om jag ska vara helt ärlig.)

Sång, ja… Nu kom jag att tänka på det tillfälle då det var barnavårdsutredning, med anledning av omständigheter jag kan ta en annan gång. Men i den situation som kändes både absurd och overklig, och där jag skulle svara på frågor som om jag gav mitt barn mat, om jag vaccinerade henne i enlighet  med rekommendationerna från BVC, om jag tröstade henne när hon grät och jag hade kunnat svara vad fan som helst, och de båda socialsekreterarna skulle bara ha sagt ”hmm…”, tittat ned i sina papper och garanterat inte rört en min på svar som att jag tyckte att det räckte med mat varannan dag, eller att jag tyckte att barn borde lära sig att trösta sig själva, och i annat fall mådde bra av en rejäl örfil, de reagerade på en så fånig sak att jag aldrig kommer att glömma det. 

De frågade om jag brukade sjunga för mitt barn. (Just nu flög en undran över om hennes pappa fick samma fråga? För hade de vetat att han fick en 3:a i betyg om han höll sig borta från musiklektionerna på grund av att han sjöng så illa, då kan man ju inte annat än undra ifall det varit lämpligt att han lät sin falska stämma ljuda in i sin dotters öron?)

Jag har fyra barn. Allihop har de vaggats till sömn i min famn, i takt till den favoritmusik jag haft för tillfället. 

Jag har sjungit för och med mina barn, trots att jag inte är någon sångerska av rang, men min röst har känts viktigare än tonarten när jag lågt, nästan viskat fram visor som ”Sov du lilla videung” och ”Byssan lull” m.fl. När jag hamnade på skyddat boende med min dotter, kändes det dock lite obekvämt att gå runt och sjunga. Åtminstone till en början. Så när jag fick den där frågan om jag brukade sjunga för henne, då förklarade jag den rådande situationen och tillade, ”och dessutom så sjunger jag ju bättre än bra!”

JAG SJUNGER BÄTTRE ÄN BRA!
JAG SJUNGER BÄTTRE ÄN BRA!!

SJUNGER JAG BÄTTRE ÄN BRA?

Det trodde i alla fall inte socialsekreterarna som ansvarade för barnavårdsutredningen att jag gjorde. För min trötta och slitna felsägning, där jag egentligen avsåg att säga ”hellre än bra”, den fick dem att reagera! Och plötsligt kände jag mig oerhört kränkt och ifrågasatt!

De trodde att det var fullt möjligt att jag inte gav mitt barn mat.
De trodde att det var fullt möjligt att jag inte tröstade eller gav henne fysisk närhet.
De ifrågasatte blöjbyten, vaccinationer och min psykiska hälsa, medicinering och de fann det inte konstigt när min dotters pappa sagt att jag brukade sitta i ett hörn i flera timmar och pilla hål på min egen hud.

Men att jag skulle sjunga bättre än bra – DET reagerade de direkt på!

Än idag känner jag mig nästan mest förolämpad över deras reaktion då det gällde min sång. De andra frågorna var så absurda att de var svåra att ta på allvar, men varför i hela friden skulle det vara så uppseendeväckande om jag sjöng bättre än bra? 

– Oj! Det var inte dåligt, att du sjunger bättre än bra?!

Båda tittade på mig, och jag rättade snabbt mig själv, men vad var det i just de orden som fick dem reagera? Vore det en omöjlighet om jag faktiskt gjorde det? Sjöng bättre än bra? Allt annat var fullt möjligt i deras värld, men inte att jag skulle kunna sjunga.

Tack och lov så kan jag än idag tänka på alla de absurda frågorna som varje frisk och normalt funtad förälder knappt kan svara på, för alternativet är så vansinnigt, och där vet jag att det inte fanns några som helst brister. Min dotter for inte illa i min vård. Däremot så kan det hända att min sång bidragit till framtida men, för den är verkligen inte bättre än bra. Den är usel! I alla fall ganska usel…

Men vad var det som fick dem att reagera när jag sa att jag sjöng bättre än bra? Vissa människor gör ju faktiskt det, och varför skulle inte jag kunna vara en av dem? Om jag nu skulle kunna vara en av dem som inte ger sitt barn mat…

Annonser

När skrivlusten kommer, då får disken vänta

Bild

Idag var jag på ett möte. Ibland måste jag skratta åt mig själv och alla dessa möten jag springer på, för just sättet jag säger det på; ”Att idag har jag ett möte kl.14, så…” eller ännu bättre; ”Idag har jag tre möten och vet inte när det sista slutar tyvärr…”, det får mig inte att lura vare sig mig själv eller dem som är insatta i min situation, men det får mig att känna mig lite viktigare som person jämfört att med, ”Idag ska jag till psyket 8.30, sedan ska jag till socialen kl.11.00 och så har jag tid hos min dietist kl.15.00”! 

Enbart att säga de där tre, i mina egna ögon tre ”tragiska” möten som jag helst skulle slippa, eftersom jag vägrar att vara liten och svag och i behov av hjälp, utan vill klara mig själv, försörja mig själv, inte vara i behov av någon annan, men sedan en inte allt för lång tid tillbaka insett mot min vilja, att jag klarar mig inte själv. Jag är i behov av de här människorna som finns runt omkring mig, och utan dem skulle jag gå under! 

Det är så fruktansvärt jobbigt att erkänna inför mig själv, för redan som 16-åring satt jag och planerade vad jag var tvungen att genomgå för utbildningar som skulle göra mig totalt oberoende av andra människor!

Idag känns tanken absurd, men då var den äkta. Det får mig att inse att jag inte kan vara den enda enda 16-åring i hela världen som är livrädd för att bli eller vara beroende av andra människor. För att vara beroende av andra människor innebär att man inte kan klara sig själv utan dem, och att inte klara sig utan någon – Det är förenat med livsfara. 

För tänk om den man är beroende av sviker mig? Tänk om jag en dag blir tvungen att bära glasögon, eller ännu värre; blir blind! Hur ska jag klara mig då? Till och med mediciner har varit ett hot, för tänk om jag hamnar på en öde ö efter att en flygkrasch, och inte överlever utan något så ”banalt” som mediciner? Panik!! Jag får aldrig någonsin bli beroende av vare sig glasögon eller mediciner. 

Det här är bara ett par exempel på min skräck för att bli beroende av någon eller något.

I en bok, som jag varmt kan rekommendera till likasinnade, läste jag hur författaren möjligtvis skulle ha kunnit erkänna att hon behövde mat. Möjligtvis…

När hon beskriver sin bakgrund och sina tankar så känner jag igen mig själv så väl. 

Andra kanske behöver gå på toaletten, men inte jag inte. I högstadiet klarade jag inte ens att kissa, eftersom jag så totalt  förnekade det behovet, att jag kunde inte slappna av i den mån att det kom något. Blåsan svällde, men satte jag mig på en toalett i skolan, då var det tvärstopp.

Idag är jag så många år äldre, att jag efter fyra barn antagligen skulle kissa ner mig! Jag har kommit så långt att jag kan erkänna vissa behov. Mina standardsvar har alltid under tidigare år varit: ”Nej tack, det behövs inte.” eller ”Nej, det spelar ingen roll, Jag klarar mig.” Och att vid de tillfällena stöta på motstånd och få höra att personen i fråga inte ”takes no for an answer”, det har gjort allt ännu värre. Då har jag varit tvungen att på någon annans begäran bli tvungen att ha de där satans behoven som jag inte ville ha! Plus att jag därmed tog risken att göra ett val som kanske inte överensstämde med den andra personens vilja.

PANIK!!!

Idag har jag kommit så långt att jag kan erkänna att jag inte klarar av att rädda hela världen från krig, svält och naturkatastrofer. 

Idag kan jag ogenerat, och t.o.m. känna mig stark, då jag ber om hjälp.

Idag erkänner jag öppet att jag saknar kramar och närhet, och att sex är sekundärt och något som hamnat väldigt långt ned på min lista, jämfört med beröring och kramar.

Behöver jag använda toaletten? Tja… Det är frågan… Behöver jag mat? Nej, det gör jag inte. Jag behöver bara vatten. Kanske inte ens det. Men jag har ett ytterst lyxigt behov, sett ur den människas ögon som saknar såväl vatten som mat, och kämpar för sin och andras överlevnad. Jag känner mig fånig, löjlig och pinsam i mina egna ögon då jag nu skriver dessa ord och erkänner dem som ett av mina grundläggande behov;

Jag har ett ibland övermäktigt och mycket långvarigt behov utav att uttrycka mig mig i text. 

När det behovet har undertryckts under en längre tid, då ligger jag vaken till sent på kvällen och låter fingrarna löpa över tangentbordet och skriva ned de tankar jag tänker. Jag använder obehindrat ett tangentbord snabbt och smidigt tack vare en kurs på KomVux för sådär 15 år sedan, och det är jag så tacksam över. Både av att idag ha varje bokstav i fingrarna, och för att jag inte vet hur jag skulle kunna skriva ned allt det där som jag ibland tänker under de sömnlösa kvällarna och nätterna om jag inte hade ett tangentbord.

Innan jag kunde skriva utan att titta, då – öh… Det här börjar bli pinsamt. Innan jag kunde skriva allt jag behövde få ur mig, då brukade jag spela piano på låtsas. 

Jag kan läsa noter och spela ytterst litet piano, men när jag la fingrarna på min dåvarande sambos ben, då bara flödade musiken. Och, Ja! Han frågade mig vad jag höll på med då jag hade handen på hans lår när vi såg på TV eller en film, och rörde på fingrarna samtidigt, men när jag svarade att jag spelade piano, då sa han inte mycket mer än ”Jaha!”, och så där fortsatte det. Tills jag inte hade honom att spela på längre… 

Så idag när skrivlusten faller på, då fångar jag den i luften och släpper allt som går att släppa och kan vänta till imorgon eller i övermorgon, och så skriver jag tills stupar och orden börjar snurra ihop sig till girlanger i mitt huvud, men då somnar jag gott.

Så när skrivlusten kommer, och t.o.m. vid vissa tillfällen gör att jag kommer in i ett underbart flow där tid och rum försvinner och fingrarna går av sig själv och allt bara flyter på, då finns det inga måsten längre. (Om jag inte ska hämta på dagis…)

Disk, tvätt och dammråttor får vänta. Hunger och törst existerar inte, och om det är sol eller regn spelar ingen roll, för då bara hänger jag på och glider med. Jag glider med i de där meningarna som jag knappt är medveten om vad de innehöll efteråt, och jag läser dem aldrig, utan jag bara njuter.

Nu har dock den dag kommit som jag en dag visste skulle komma till slut. Endera måste jag välja en väg i livet som inte lockar mig, eller så får jag ta alla dessa texter som finns såväl i kollegieblock, på servetter, ritpapper, i datorn och ute på nätet, och sammanställa dem till något som hänger ihop och får en mening stark nog att bli en bok. 

Trots att jag bara hade tänkt att trycka ett enda exemplar från början för att ge svar på vissa frågor och förklara annat för mina tre äldsta döttrar, har jag redan många presumtiva köpare, och det är ju kul. Men att sälja 20 böcker till självkostnadspris blir ingen vare sig rik eller fri från socialbidrag av, så jag får nog börja avsätta tid och göra en riktigt seriös sammanställning av mina korta texter. 

Härifrån, där jag sitter nu, där ser jag disken. Jag ignorerar den för tillfället, men måste ta den alldeles strax. Just nu befinner jag mig inte i något flow, så det är okej att avbryta. Kanske t.o.m. nyttigt?

Men när skrivlusten kommer – Då får disken vänta!!

 

Hur förklara man skilsmässa/separation för andra barn?

Bild

Jag blev senare än förväntat idag på ett av alla dessa möten jag springer på, så när jag kom till förskolan för att hämta min dotter var det bara fyra barn kvar.

(Just nu slog det mig, att varje dag måste ju ett barn bli kvar kvar till sist. Ensam kvar med fröken. Det fick i sin tur mig att tänka på att Kristina Lugn har skrivit en pjäs, och ev. en bok, om att vara det sista barnet som är kvar, och skräcken man kan känna över att ingen kanske kommer och hämtar en?)

Nu var det inte att vara sist kvar på förskolan som egentligen bekymrar mig, utan hur sjutton man förklarar för ens barns kompisar varför man inte längre bor tillsammans; mamma, pappa, barn…

Jag har separerat två gånger och av någon anledning slog mig aldrig just den här frågan mig vid det första tillfället. Ändå var de döttrarna äldre, och separationen mer oväntad.

Idag undrar jag hur sjutton jag ska förklara för min dotters kompisar som är mellan fyra och sex år ungefär, varför jag bor här i en tvåa där min dotter inte ens har ett eget rum, och inte tillsammans med hennes pappa?

”Jo, vi bråkade så mycket förstår du.” Det kan ju få ett barn att bli livrädd nästa gång mamma och pappa blir irriterade på varandra eller har en diskussion, och tankar om skilsmässa kanske snurrar igång med det samma?

”Vi blev så’na ovänner att vi började slåss, förstår du. Och när mammor och pappor slåss och skriker, då är det inte bra för barnen om deras föräldrar fortsätter att bo tillsammans.” Det svaret ger också röd lampa och är fel.

Att förklara för de äldsta döttrarna, det var svårt. Trots att det skedde korrekt och enligt de allmänna rekommendationerna. Det var fasansfullt! Två av dem skrek rakt ut, började störtgråta och sprang ut ur rummet. Men det värsta, det var att se på henne som blev ståendes kvar. Helt tyst. Helt uttryckslös…

De andra två fick oss båda föräldrar att vilja springa efter och trösta, förklara och – göra något.

Men vad gör man då ett barn inte reagerar? För naturligtvis påverkades hon av det som vi just hade berättat, och naturligtvis reagerade hon, men på ett annat sätt.

För min yngsta dotter som det här är aktuellt för just nu, så har det blivit en naturlig del av livet att det är som det är. Det har varit som en tragikomisk teater om jag väljer att se det utifrån, men ur mina ögon har de senaste fem och ett halvt åren varit fruktansvärt jobbiga! Och vad hon tänker och tycker, det säger hon emellanåt, men det är inte att hon vill att mamma och pappa ska bo tillsammans. Däremot att hon kan längta efter pappa då det är mammavecka och tvärtom. Så fort vi försökt umgås alla tre och det blir gräl, då säger hon till mig att vi ska åka hit istället. Hem till mig. Här skriker nämligen aldrig någon.

Det värsta var när jag låg hemma hos hennes pappa och grät i sovrummet, och hon tog en liten golfklubba och hotade honom med medan hon skrek att han skulle låta mig vara ifred.

För allmän kännedom vill jag bara berätta att det här är ingen familjehemlighet, utan något vi får hjälp och stöd med från alla tänkbara håll, just för att finna det bästa möjliga för henne. Men återigen; hur förklarar man skilsmässa/separation för andra barn?