Hur förklara man skilsmässa/separation för andra barn?

Bild

Jag blev senare än förväntat idag på ett av alla dessa möten jag springer på, så när jag kom till förskolan för att hämta min dotter var det bara fyra barn kvar.

(Just nu slog det mig, att varje dag måste ju ett barn bli kvar kvar till sist. Ensam kvar med fröken. Det fick i sin tur mig att tänka på att Kristina Lugn har skrivit en pjäs, och ev. en bok, om att vara det sista barnet som är kvar, och skräcken man kan känna över att ingen kanske kommer och hämtar en?)

Nu var det inte att vara sist kvar på förskolan som egentligen bekymrar mig, utan hur sjutton man förklarar för ens barns kompisar varför man inte längre bor tillsammans; mamma, pappa, barn…

Jag har separerat två gånger och av någon anledning slog mig aldrig just den här frågan mig vid det första tillfället. Ändå var de döttrarna äldre, och separationen mer oväntad.

Idag undrar jag hur sjutton jag ska förklara för min dotters kompisar som är mellan fyra och sex år ungefär, varför jag bor här i en tvåa där min dotter inte ens har ett eget rum, och inte tillsammans med hennes pappa?

”Jo, vi bråkade så mycket förstår du.” Det kan ju få ett barn att bli livrädd nästa gång mamma och pappa blir irriterade på varandra eller har en diskussion, och tankar om skilsmässa kanske snurrar igång med det samma?

”Vi blev så’na ovänner att vi började slåss, förstår du. Och när mammor och pappor slåss och skriker, då är det inte bra för barnen om deras föräldrar fortsätter att bo tillsammans.” Det svaret ger också röd lampa och är fel.

Att förklara för de äldsta döttrarna, det var svårt. Trots att det skedde korrekt och enligt de allmänna rekommendationerna. Det var fasansfullt! Två av dem skrek rakt ut, började störtgråta och sprang ut ur rummet. Men det värsta, det var att se på henne som blev ståendes kvar. Helt tyst. Helt uttryckslös…

De andra två fick oss båda föräldrar att vilja springa efter och trösta, förklara och – göra något.

Men vad gör man då ett barn inte reagerar? För naturligtvis påverkades hon av det som vi just hade berättat, och naturligtvis reagerade hon, men på ett annat sätt.

För min yngsta dotter som det här är aktuellt för just nu, så har det blivit en naturlig del av livet att det är som det är. Det har varit som en tragikomisk teater om jag väljer att se det utifrån, men ur mina ögon har de senaste fem och ett halvt åren varit fruktansvärt jobbiga! Och vad hon tänker och tycker, det säger hon emellanåt, men det är inte att hon vill att mamma och pappa ska bo tillsammans. Däremot att hon kan längta efter pappa då det är mammavecka och tvärtom. Så fort vi försökt umgås alla tre och det blir gräl, då säger hon till mig att vi ska åka hit istället. Hem till mig. Här skriker nämligen aldrig någon.

Det värsta var när jag låg hemma hos hennes pappa och grät i sovrummet, och hon tog en liten golfklubba och hotade honom med medan hon skrek att han skulle låta mig vara ifred.

För allmän kännedom vill jag bara berätta att det här är ingen familjehemlighet, utan något vi får hjälp och stöd med från alla tänkbara håll, just för att finna det bästa möjliga för henne. Men återigen; hur förklarar man skilsmässa/separation för andra barn?

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s