Skratta är roligt – Skadeglädje suger

Bild

Någon idiot som brukar citeras har sagt ”Den enda sanna glädjen är skadeglädjen” eller något liknande. 

När jag först satte mig och tänkte och granskade mig själv, då kom jag inte på ett enda tillfälle då jag känt skadeglädje. ”Men du, hallå? Är du nå’t jävla helgon eller?” sa en röst inom mig, för trots att den fått ett väldigt litet och skabbigt rum inom mig, så sitter den där djävulen och hackar och tjatar och gör allt som står i hans makt för att jag inte ska tro att jag är något. Och absolut inte att jag är förmer än någon annan, så är nu skadeglädje så jävla roligt, då måste jag väl ha känt det någon gång?

Glädje, det var det inte. Inte skrattade jag heller. Men jag kom ihåg ett tillfälle då jag kände en slags tillfredsställelse, eller vad jag ska kalla det.

Väldigt kort kan man sammanfatta det så här: Jag hade ett förhållande med en man som inte levde laglydigt. Många kvinnor fann, och finner, den sidan hos honom väldigt attraktiv. Det gjorde inte jag. Han har så många egenskaper man kan tycka om, så den där biten, den hade jag svårt för.

Han ”stack” iväg med en annan tjej och en kompis till en annan stad. Där begicks det inbrott, och han blev dömd genom ett dna-test, och den där tjejen, som han plockat med sig och som uppenbarligen gillade det han gjorde, hon var tidigare aldrig dömd men fick nu ett år eller nå’t åt det hållet. 

Inte fan skrattade jag! Inte kände jag någon glädje heller. Däremot så fylldes jag med en känsla av att ”där fick du, din jävla kossa som drog iväg med MIN XX!” Men det är nog det närmsta skadeglädje som jag någonsin kommit – vad jag minns…

Vad är det för roligt med att det skiter sig för någon annan? Det måste ligga i någon slags avundsjuka eller missunnsamhet. Just de två sakerna har jag försökt lära mina barn skillnaden på. Jag vet inte om min tolkning är korrekt, och jag skiter i vilket, för det viktiga är inte ordet i sig, utan känslan!

Jag är avundsjuk på människor som kommer och joggar och ser ut att njuta av det. Jag vill också kunna göra det, och med en än så länge fungerande kropp så kan jag faktiskt ta mig dit. Men än så länge är jag avundsjuk.

Missunnsamhet är något helt annat. Då ser jag inte mina egna möjligheter och vägen till ett mål, utan vill att den person som redan tagit sig dit ska bestraffas genom att rasa ned, och helst lägre än till min egen nivå. Såvida det inte gäller vikt.

Hur hamnade jag i de här tankegångarna?  Jag hade tänkt skriva om det roliga i att vara glad och skratta, även om det så är tillsammans med sig själv och inte en jävel förstår skämten och tankegångarna man har. Om man nu törs berätta dem…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s