Det var inte bättre förr, men det är värre nu

Minns när jag satt här och försökte få till en snygg sida, och det blev bara värre och värre. Det brukar lätt bli så när jag ger mig på projekt som ska fixas till, inom områden jag inte behärskar.

Jag var trött då, men har lyckats bli ännu tröttare! Har sagt det i så många år, och hoppats på ett underverk eller nå’t, men istället bad jag till slut om hjälp hos två personer jag trodde skulle ha den kompetens, den vetskap om möjliga lösningar och att jag skulle få det stöd jag behövde.

De konstaterade att jag verkligen var trött, men det visste jag ju redan, eftersom det var för att allt bara rasade runt mig som jag bad om hjälp. 
Efter det blev jag ombedd att kontakta min dotters pappa, eftersom jag uppenbarligen inte ansågs vara kapabel att ta hand om henne. Men det är inte hon som gör att jag blir trött!!! Det är hundra andra saker som tär på mig! Hjälp mig att ta bort femtio så kommer jag att må bättre, men inte då.

Hela min kropp blev plötsligt främmande. Jag kunde inte längre tänka klart då jag överlämnat min dotter till hennes pappa, och som i en dimma kunde jag se deras ansikten och hur deras munnar rörde sig, men jag vet inte vad de sa. Jag vet inte om det var något som dog inuti mig, eller om någonting nytt föddes, men jag blev någon annan än den jag var innan de kom.

Kanske var det hoppet som försvann? För jag svarade att allt var okej, att de kunde gå och att jag skulle klara mig. Först gick den ena. Den andra bad jag lämna mitt hem på en gång, strax därefter. Det gick så sakta, och jag ville ha bort henne! Hon hade inget mer hos mig att göra. Jag kände mig så oerhört besviken på mötet, och så sviken av två personer som jag förlitade mig på, så hatet bara växte inom mig.

Det har gått många år sedan jag tog livet av mig sist, som jag säger, och lika länge sedan jag ägnade mig åt självskadebeteenden. Jag har kommit så långt att jag insett att jag har ett värde och har börjat försöka ta hand och vara rädd om mig själv.

Nu gav jag upp! Om jag inte dög som förälder och ansågs olämplig efter alla dessa år som jag kämpat för att försöka göra det bästa för henne, då var det lika bra att ge upp.

Mitt misstag var att skicka sms till dem jag kände hade svikit mig, mig genom att ta avstånd. Det var en fruktansvärt egoistisk och elak handling, men just där och då fanns det inga känslor.

Jag var som en zombie, men med den skillnaden att jag Inte var en levande död,
utan en död levande.

Det hände mycket den dagen och det närmsta dygnet som jag inte ens minns,
men efter ett par dygn på sjukhuset kom jag hem.
Katten hade de hämtat.
Det var tyst och tomt.
Det var torsdag.
Det var inget hem, och det är inget hem.
Jag förvarar mig själv här.
Jag sover inte.
Jag äter inte.
Jag orkar ingenting.
Jag vill ingenting.
Inte ens dö…
Till och med det går ju för helvetet åt skogen,
även om det här kändes som generalrepetitionen.

Har tröttnat på allt och alla, och försöker roa mig själv bäst jag kan. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men att det här skulle vara lösningen på vad jag i flera år har sagt mig tro att det kan vara, nämligen utmattningssymptom; utbrändhet eller nå’t, då är det inte en lösning på mitt problem.

Och den här gången tänker jag inte falla ensam, utan ska jag falla, då ska fler följa med. Därför ska jag nu sätta mig in i vad Lex Sara innebär.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s