Du säger att du…

Du säger att du har förändrats
Att du aldrig menade att slå
Du säger att allt har förändrats
Om jag ville så skulle jag förstå

Man skadar inte den man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Jag lever med mina minnen
Och sår som ingen kan se
Jag lever med mina minnen
Försöka glömma är ingen idé

Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka det är det inte värt
Du kan inte förändra
Du kommer aldrig förstå
Det ända du kan göra är att gå
Det ända du kan göra är att gå

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel

Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka det är det inte värt
Du kan inte förändra
Du kommer aldrig förstå
Det ända du kan göra är att gå
Det ända du kan göra är att gå

Och jag älskar livet
Det får du inte ta ifrån mig
För om nu hat är motivet
Så finns där inget hat hos mig

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka det är det aldrig värt
Du kan inte förändra
Du kommer aldrig förstå
Det ända du kan göra är att gå
Det ända du kan göra är att gå

Det ända du kan göra är att gå

Read more: http://artists.letssingit.com/sara-varga-lyrics-spring-for-livet-9t9gmcd#ixzz2TJO3xNbA
LetsSingIt – Your favorite Music Community

En av många texter som träffar så rätt, och ger styrka samtidigt som den ger mig en klump i magen och en insikt om vad jag faktiskt funnit mig i under så många år. Jag har funnit mig i det för att jag hoppats, önskat, väntat och trott att han en dag skulle förstå och förändras. 

Alla förklarade att han inte skulle förändras. Alla sa att jag skulle ge upp och lämna honom. Men jag hoppades att vi skulle bli undantaget som bekräftade regeln. Vi blev aldrig det. Han förändrades inte. Snarare blev det allt värre. 

Och det handlade till 99% om psykisk misshandel som inte syns utanpå, men som bryter sönder en inombords bit för bit. Då blåmärken har försvunnit, då ekar alla de där orden fortfarande i ens huvud. De försvinner inte. Och gång på gång fylls det på med nya kränkningar, förolämpningar, falska påståenden, anklagelser och inte minst; att det är mig det är fel på! Hade bara jag varit annorlunda så hade det inte blivit som det blev.

Men till saken hör att jag innerst inne är den samma som när vi träffades. För att slippa må dåligt över allt som var fel med mig, försökte jag anpassa mig och foga mig, men det gjorde inte någon skillnad. Det var ändå fel på mig. 

Jag har under många år fått höra vad jag tänker, känner, vill, har gjort och inte gjort – av honom?! Det kändes från början mest knäppt. Med åren framstod han som en idiot när han berättade för mig om mitt liv, mina upplevelser, mina tankar och känslor som de flesta skett när inte ens han varit närvarande, eller till och med från tiden innan vi inte ens hade träffats.

Till slut började jag tvivla på mina egna minnen och min verklighetsuppfattning. Kunde det han sa vara sant? Var jag kanske den vidriga, feta, äckliga, hycklande, hatade, värdelösa människa som han sa att jag var?

Men någonstans har det funnits små korn av verklighetsförankring i mitt huvud, och den fråga och det argument som gjorde att allt han sagt och gjort föll på sin egen orimlighet.

Varför skulle han, som den fantastiska, hjälpsamma, ansvarsfulla och felfria man han inför såväl mig som resten av världen ville framstå som, varför sparkade han inte ut mig för längesedan och fann någon som var honom ”värdig”.

Jag vet vid det här laget ganska väl vad allt handlar om i den här typen av relationer, men det är en sak att veta det, och förstå det hos andra. Det är en annan sak att ”hjärntvätta om sig”, och bli fri från alla gamla tankemönster och alla ord som sköts med perfekt precision, och som gjorde så ont från början men härdade fast till slut. 

Nog för nu, men det kommer mera! Kram och god natt!!

”Pretentiösa”, kreativa människor…

Jag har varit, och är väl delvis fortfarande magsjuk. D.v.s att jag har kräkts och tillbringat en hel del tid på toalettsitsen. Diarré – du vet…

Mitt stora problem brukar vara mitt ständiga ordbajsande. Mitt behov av att skriva det som är viktigt, skriva av en dikt, en sångtext, citat eller bara snabba tankar som flyger förbi. 

Nu var det några dagar sedan jag gjorde det. Jag insåg det för en liten stund sedan när jag satt och tänkte på hur underlig jag kände mig. Att jag knappt kunde andas, och fortfarande sitter här som förstoppad, trots att det är det sista jag är…

Jag vill gråta och jag vill få ur mig så mycket, men det går inte att få tankarna och fingrarna som flyger över tangentbordet att samarbeta. Det blir osammanhängande och jag vet inte hur jag ska fram allt som vill ut. 

Men jag ska aldrig mer i mina tankar håna de människor som talar om att lida för konsten eller det trängande behovet att ge uttryck för sig själva eller gestalta andra, eller över huvud taget se det som pretentiöst. För jag har just upptäckt att får jag inte skriva, sitta och kladda med färger på en duk eller ta till mig av andras kreativitet, så mår jag dåligt.

Just nu lyssnar jag på Thorsten Flinck och ska snart gå och lägga mig med hans röst ekande i mina öron. Han har en enormt manlig, kraftfull och genomskärande röst, och även då han sjunger om det känsliga, så skulle jag vilja luta huvudet emot hans axel och gråta ut.

Kan inte låta bli att skratta åt mig själv, för oj så fel jag kan ha. Men det gör ingenting. Jag lever gärna i den tron, att han skulle kunna vara den som har axeln att gråta ut emot – för jag behöver en. Jag behöver en trygg axel och en varm famn…

Du ska tacka dina Gudar…

Du ska tacka 

Du ska tacka dina gudar, 
om de tvingar dig att gå 
där du inga fotspår 
har att lita på.

 

Du ska tacka dina gudar, 
om de gör all skam till din. 
Du får söka tillflykt 
lite längre in.

 

Det som hela världen dömer 
reder sig ibland rätt väl. 
Fågelfri var mången, 
vann sin egen själ.

 

Den som tvingas ut i vildskog 
ser med nyfödd syn på allt, 
och han smakar tacksam 
livets bröd och salt.

 

Du ska tacka dina gudar, 
när de bryter bort ditt skal. 
Verklighet och kärna 
blir ditt enda val. 

 

skriven av: Karin Boye

Nu rasar jag snart ihop

Jag är så trött att jag inte ens vet om jag hittar till sovrummet och finner sängen. I synnerhet efter att jag måste använda mina sista krafter till att kissa! Kanske kommer jag att vakna i badkaret imorgon bitti? Skit samma vart jag somnar – Nu ska jag sova!

God natt och sov så gott!

(Att jag skriver det här fast jag inte ens ser vad det är jag skriver, det är av princip. Har jag nu bestämt mig för att börja blogga igen, då måste jag skriva något också. Oavsett vad.)