Att finna det komiska i det jobbiga och svarta

Bild

Som jag skrev till en person i ett sms, är jag så glad över att jag kan roa mig själv när allt egentligen känns skit!

En favorit som jag kör i repris, men i olika varianter, det är att bete mig och säga knäppa och knasiga saker som så uppenbart vissa människor inte vet hur de ska hantera. Det kanske låter elakt, men det är inte dem jag skrattar åt, utan åt mig själv och mina desperata försök till att göra tillvaron roligare när den inte är ett dugg jävla rolig, utan precis allt som kan gå fel gör just det; går fel! Eller på ren svenska; Helt jävla åt Helvete!!!

”När man står i skiten upp till halsen
återstår bara att sjunga.”

Samuel Beckett

Och det är just vad jag gör! (Men det är inte så ofta som jag väljer att uttrycka mig just i sång, om jag ska vara helt ärlig.)

Sång, ja… Nu kom jag att tänka på det tillfälle då det var barnavårdsutredning, med anledning av omständigheter jag kan ta en annan gång. Men i den situation som kändes både absurd och overklig, och där jag skulle svara på frågor som om jag gav mitt barn mat, om jag vaccinerade henne i enlighet  med rekommendationerna från BVC, om jag tröstade henne när hon grät och jag hade kunnat svara vad fan som helst, och de båda socialsekreterarna skulle bara ha sagt ”hmm…”, tittat ned i sina papper och garanterat inte rört en min på svar som att jag tyckte att det räckte med mat varannan dag, eller att jag tyckte att barn borde lära sig att trösta sig själva, och i annat fall mådde bra av en rejäl örfil, de reagerade på en så fånig sak att jag aldrig kommer att glömma det. 

De frågade om jag brukade sjunga för mitt barn. (Just nu flög en undran över om hennes pappa fick samma fråga? För hade de vetat att han fick en 3:a i betyg om han höll sig borta från musiklektionerna på grund av att han sjöng så illa, då kan man ju inte annat än undra ifall det varit lämpligt att han lät sin falska stämma ljuda in i sin dotters öron?)

Jag har fyra barn. Allihop har de vaggats till sömn i min famn, i takt till den favoritmusik jag haft för tillfället. 

Jag har sjungit för och med mina barn, trots att jag inte är någon sångerska av rang, men min röst har känts viktigare än tonarten när jag lågt, nästan viskat fram visor som ”Sov du lilla videung” och ”Byssan lull” m.fl. När jag hamnade på skyddat boende med min dotter, kändes det dock lite obekvämt att gå runt och sjunga. Åtminstone till en början. Så när jag fick den där frågan om jag brukade sjunga för henne, då förklarade jag den rådande situationen och tillade, ”och dessutom så sjunger jag ju bättre än bra!”

JAG SJUNGER BÄTTRE ÄN BRA!
JAG SJUNGER BÄTTRE ÄN BRA!!

SJUNGER JAG BÄTTRE ÄN BRA?

Det trodde i alla fall inte socialsekreterarna som ansvarade för barnavårdsutredningen att jag gjorde. För min trötta och slitna felsägning, där jag egentligen avsåg att säga ”hellre än bra”, den fick dem att reagera! Och plötsligt kände jag mig oerhört kränkt och ifrågasatt!

De trodde att det var fullt möjligt att jag inte gav mitt barn mat.
De trodde att det var fullt möjligt att jag inte tröstade eller gav henne fysisk närhet.
De ifrågasatte blöjbyten, vaccinationer och min psykiska hälsa, medicinering och de fann det inte konstigt när min dotters pappa sagt att jag brukade sitta i ett hörn i flera timmar och pilla hål på min egen hud.

Men att jag skulle sjunga bättre än bra – DET reagerade de direkt på!

Än idag känner jag mig nästan mest förolämpad över deras reaktion då det gällde min sång. De andra frågorna var så absurda att de var svåra att ta på allvar, men varför i hela friden skulle det vara så uppseendeväckande om jag sjöng bättre än bra? 

– Oj! Det var inte dåligt, att du sjunger bättre än bra?!

Båda tittade på mig, och jag rättade snabbt mig själv, men vad var det i just de orden som fick dem reagera? Vore det en omöjlighet om jag faktiskt gjorde det? Sjöng bättre än bra? Allt annat var fullt möjligt i deras värld, men inte att jag skulle kunna sjunga.

Tack och lov så kan jag än idag tänka på alla de absurda frågorna som varje frisk och normalt funtad förälder knappt kan svara på, för alternativet är så vansinnigt, och där vet jag att det inte fanns några som helst brister. Min dotter for inte illa i min vård. Däremot så kan det hända att min sång bidragit till framtida men, för den är verkligen inte bättre än bra. Den är usel! I alla fall ganska usel…

Men vad var det som fick dem att reagera när jag sa att jag sjöng bättre än bra? Vissa människor gör ju faktiskt det, och varför skulle inte jag kunna vara en av dem? Om jag nu skulle kunna vara en av dem som inte ger sitt barn mat…

Annonser

Hur förklara man skilsmässa/separation för andra barn?

Bild

Jag blev senare än förväntat idag på ett av alla dessa möten jag springer på, så när jag kom till förskolan för att hämta min dotter var det bara fyra barn kvar.

(Just nu slog det mig, att varje dag måste ju ett barn bli kvar kvar till sist. Ensam kvar med fröken. Det fick i sin tur mig att tänka på att Kristina Lugn har skrivit en pjäs, och ev. en bok, om att vara det sista barnet som är kvar, och skräcken man kan känna över att ingen kanske kommer och hämtar en?)

Nu var det inte att vara sist kvar på förskolan som egentligen bekymrar mig, utan hur sjutton man förklarar för ens barns kompisar varför man inte längre bor tillsammans; mamma, pappa, barn…

Jag har separerat två gånger och av någon anledning slog mig aldrig just den här frågan mig vid det första tillfället. Ändå var de döttrarna äldre, och separationen mer oväntad.

Idag undrar jag hur sjutton jag ska förklara för min dotters kompisar som är mellan fyra och sex år ungefär, varför jag bor här i en tvåa där min dotter inte ens har ett eget rum, och inte tillsammans med hennes pappa?

”Jo, vi bråkade så mycket förstår du.” Det kan ju få ett barn att bli livrädd nästa gång mamma och pappa blir irriterade på varandra eller har en diskussion, och tankar om skilsmässa kanske snurrar igång med det samma?

”Vi blev så’na ovänner att vi började slåss, förstår du. Och när mammor och pappor slåss och skriker, då är det inte bra för barnen om deras föräldrar fortsätter att bo tillsammans.” Det svaret ger också röd lampa och är fel.

Att förklara för de äldsta döttrarna, det var svårt. Trots att det skedde korrekt och enligt de allmänna rekommendationerna. Det var fasansfullt! Två av dem skrek rakt ut, började störtgråta och sprang ut ur rummet. Men det värsta, det var att se på henne som blev ståendes kvar. Helt tyst. Helt uttryckslös…

De andra två fick oss båda föräldrar att vilja springa efter och trösta, förklara och – göra något.

Men vad gör man då ett barn inte reagerar? För naturligtvis påverkades hon av det som vi just hade berättat, och naturligtvis reagerade hon, men på ett annat sätt.

För min yngsta dotter som det här är aktuellt för just nu, så har det blivit en naturlig del av livet att det är som det är. Det har varit som en tragikomisk teater om jag väljer att se det utifrån, men ur mina ögon har de senaste fem och ett halvt åren varit fruktansvärt jobbiga! Och vad hon tänker och tycker, det säger hon emellanåt, men det är inte att hon vill att mamma och pappa ska bo tillsammans. Däremot att hon kan längta efter pappa då det är mammavecka och tvärtom. Så fort vi försökt umgås alla tre och det blir gräl, då säger hon till mig att vi ska åka hit istället. Hem till mig. Här skriker nämligen aldrig någon.

Det värsta var när jag låg hemma hos hennes pappa och grät i sovrummet, och hon tog en liten golfklubba och hotade honom med medan hon skrek att han skulle låta mig vara ifred.

För allmän kännedom vill jag bara berätta att det här är ingen familjehemlighet, utan något vi får hjälp och stöd med från alla tänkbara håll, just för att finna det bästa möjliga för henne. Men återigen; hur förklarar man skilsmässa/separation för andra barn?

 

 

Slit utan lön för mödan

BildJag undrar ibland om min förmåga är unik, eller om det finns fler människor som kan slita arslet av sig utan att det ger något synbart resultat. Svetten har runnit, musklerna värker och jag vet med säkerhet att jag inte legat och sovit hela dagen. Men ser jag någon skillnad? Nja… Ingen större i alla fall. 

Jag tar studielån och pluggar och pluggar, hoppar av, börjar på nytt, pluggar, hoppar av, och det blir inga synliga resultat där heller?! Bara större lån hos CSN…

Nu ska jag lägga mig och sova och vara glad och tacksam över de fyra barn jag fött, och som gör att jag kan fira Mors dag – om så i ensamhet, för det är dom som är den största gåvan, och synliga är de också!!