Skratta är roligt – Skadeglädje suger

Bild

Någon idiot som brukar citeras har sagt ”Den enda sanna glädjen är skadeglädjen” eller något liknande. 

När jag först satte mig och tänkte och granskade mig själv, då kom jag inte på ett enda tillfälle då jag känt skadeglädje. ”Men du, hallå? Är du nå’t jävla helgon eller?” sa en röst inom mig, för trots att den fått ett väldigt litet och skabbigt rum inom mig, så sitter den där djävulen och hackar och tjatar och gör allt som står i hans makt för att jag inte ska tro att jag är något. Och absolut inte att jag är förmer än någon annan, så är nu skadeglädje så jävla roligt, då måste jag väl ha känt det någon gång?

Glädje, det var det inte. Inte skrattade jag heller. Men jag kom ihåg ett tillfälle då jag kände en slags tillfredsställelse, eller vad jag ska kalla det.

Väldigt kort kan man sammanfatta det så här: Jag hade ett förhållande med en man som inte levde laglydigt. Många kvinnor fann, och finner, den sidan hos honom väldigt attraktiv. Det gjorde inte jag. Han har så många egenskaper man kan tycka om, så den där biten, den hade jag svårt för.

Han ”stack” iväg med en annan tjej och en kompis till en annan stad. Där begicks det inbrott, och han blev dömd genom ett dna-test, och den där tjejen, som han plockat med sig och som uppenbarligen gillade det han gjorde, hon var tidigare aldrig dömd men fick nu ett år eller nå’t åt det hållet. 

Inte fan skrattade jag! Inte kände jag någon glädje heller. Däremot så fylldes jag med en känsla av att ”där fick du, din jävla kossa som drog iväg med MIN XX!” Men det är nog det närmsta skadeglädje som jag någonsin kommit – vad jag minns…

Vad är det för roligt med att det skiter sig för någon annan? Det måste ligga i någon slags avundsjuka eller missunnsamhet. Just de två sakerna har jag försökt lära mina barn skillnaden på. Jag vet inte om min tolkning är korrekt, och jag skiter i vilket, för det viktiga är inte ordet i sig, utan känslan!

Jag är avundsjuk på människor som kommer och joggar och ser ut att njuta av det. Jag vill också kunna göra det, och med en än så länge fungerande kropp så kan jag faktiskt ta mig dit. Men än så länge är jag avundsjuk.

Missunnsamhet är något helt annat. Då ser jag inte mina egna möjligheter och vägen till ett mål, utan vill att den person som redan tagit sig dit ska bestraffas genom att rasa ned, och helst lägre än till min egen nivå. Såvida det inte gäller vikt.

Hur hamnade jag i de här tankegångarna?  Jag hade tänkt skriva om det roliga i att vara glad och skratta, även om det så är tillsammans med sig själv och inte en jävel förstår skämten och tankegångarna man har. Om man nu törs berätta dem…

Annonser

Att finna det komiska i det jobbiga och svarta

Bild

Som jag skrev till en person i ett sms, är jag så glad över att jag kan roa mig själv när allt egentligen känns skit!

En favorit som jag kör i repris, men i olika varianter, det är att bete mig och säga knäppa och knasiga saker som så uppenbart vissa människor inte vet hur de ska hantera. Det kanske låter elakt, men det är inte dem jag skrattar åt, utan åt mig själv och mina desperata försök till att göra tillvaron roligare när den inte är ett dugg jävla rolig, utan precis allt som kan gå fel gör just det; går fel! Eller på ren svenska; Helt jävla åt Helvete!!!

”När man står i skiten upp till halsen
återstår bara att sjunga.”

Samuel Beckett

Och det är just vad jag gör! (Men det är inte så ofta som jag väljer att uttrycka mig just i sång, om jag ska vara helt ärlig.)

Sång, ja… Nu kom jag att tänka på det tillfälle då det var barnavårdsutredning, med anledning av omständigheter jag kan ta en annan gång. Men i den situation som kändes både absurd och overklig, och där jag skulle svara på frågor som om jag gav mitt barn mat, om jag vaccinerade henne i enlighet  med rekommendationerna från BVC, om jag tröstade henne när hon grät och jag hade kunnat svara vad fan som helst, och de båda socialsekreterarna skulle bara ha sagt ”hmm…”, tittat ned i sina papper och garanterat inte rört en min på svar som att jag tyckte att det räckte med mat varannan dag, eller att jag tyckte att barn borde lära sig att trösta sig själva, och i annat fall mådde bra av en rejäl örfil, de reagerade på en så fånig sak att jag aldrig kommer att glömma det. 

De frågade om jag brukade sjunga för mitt barn. (Just nu flög en undran över om hennes pappa fick samma fråga? För hade de vetat att han fick en 3:a i betyg om han höll sig borta från musiklektionerna på grund av att han sjöng så illa, då kan man ju inte annat än undra ifall det varit lämpligt att han lät sin falska stämma ljuda in i sin dotters öron?)

Jag har fyra barn. Allihop har de vaggats till sömn i min famn, i takt till den favoritmusik jag haft för tillfället. 

Jag har sjungit för och med mina barn, trots att jag inte är någon sångerska av rang, men min röst har känts viktigare än tonarten när jag lågt, nästan viskat fram visor som ”Sov du lilla videung” och ”Byssan lull” m.fl. När jag hamnade på skyddat boende med min dotter, kändes det dock lite obekvämt att gå runt och sjunga. Åtminstone till en början. Så när jag fick den där frågan om jag brukade sjunga för henne, då förklarade jag den rådande situationen och tillade, ”och dessutom så sjunger jag ju bättre än bra!”

JAG SJUNGER BÄTTRE ÄN BRA!
JAG SJUNGER BÄTTRE ÄN BRA!!

SJUNGER JAG BÄTTRE ÄN BRA?

Det trodde i alla fall inte socialsekreterarna som ansvarade för barnavårdsutredningen att jag gjorde. För min trötta och slitna felsägning, där jag egentligen avsåg att säga ”hellre än bra”, den fick dem att reagera! Och plötsligt kände jag mig oerhört kränkt och ifrågasatt!

De trodde att det var fullt möjligt att jag inte gav mitt barn mat.
De trodde att det var fullt möjligt att jag inte tröstade eller gav henne fysisk närhet.
De ifrågasatte blöjbyten, vaccinationer och min psykiska hälsa, medicinering och de fann det inte konstigt när min dotters pappa sagt att jag brukade sitta i ett hörn i flera timmar och pilla hål på min egen hud.

Men att jag skulle sjunga bättre än bra – DET reagerade de direkt på!

Än idag känner jag mig nästan mest förolämpad över deras reaktion då det gällde min sång. De andra frågorna var så absurda att de var svåra att ta på allvar, men varför i hela friden skulle det vara så uppseendeväckande om jag sjöng bättre än bra? 

– Oj! Det var inte dåligt, att du sjunger bättre än bra?!

Båda tittade på mig, och jag rättade snabbt mig själv, men vad var det i just de orden som fick dem reagera? Vore det en omöjlighet om jag faktiskt gjorde det? Sjöng bättre än bra? Allt annat var fullt möjligt i deras värld, men inte att jag skulle kunna sjunga.

Tack och lov så kan jag än idag tänka på alla de absurda frågorna som varje frisk och normalt funtad förälder knappt kan svara på, för alternativet är så vansinnigt, och där vet jag att det inte fanns några som helst brister. Min dotter for inte illa i min vård. Däremot så kan det hända att min sång bidragit till framtida men, för den är verkligen inte bättre än bra. Den är usel! I alla fall ganska usel…

Men vad var det som fick dem att reagera när jag sa att jag sjöng bättre än bra? Vissa människor gör ju faktiskt det, och varför skulle inte jag kunna vara en av dem? Om jag nu skulle kunna vara en av dem som inte ger sitt barn mat…