Att finna det komiska i det jobbiga och svarta

Bild

Som jag skrev till en person i ett sms, är jag så glad över att jag kan roa mig själv när allt egentligen känns skit!

En favorit som jag kör i repris, men i olika varianter, det är att bete mig och säga knäppa och knasiga saker som så uppenbart vissa människor inte vet hur de ska hantera. Det kanske låter elakt, men det är inte dem jag skrattar åt, utan åt mig själv och mina desperata försök till att göra tillvaron roligare när den inte är ett dugg jävla rolig, utan precis allt som kan gå fel gör just det; går fel! Eller på ren svenska; Helt jävla åt Helvete!!!

”När man står i skiten upp till halsen
återstår bara att sjunga.”

Samuel Beckett

Och det är just vad jag gör! (Men det är inte så ofta som jag väljer att uttrycka mig just i sång, om jag ska vara helt ärlig.)

Sång, ja… Nu kom jag att tänka på det tillfälle då det var barnavårdsutredning, med anledning av omständigheter jag kan ta en annan gång. Men i den situation som kändes både absurd och overklig, och där jag skulle svara på frågor som om jag gav mitt barn mat, om jag vaccinerade henne i enlighet  med rekommendationerna från BVC, om jag tröstade henne när hon grät och jag hade kunnat svara vad fan som helst, och de båda socialsekreterarna skulle bara ha sagt ”hmm…”, tittat ned i sina papper och garanterat inte rört en min på svar som att jag tyckte att det räckte med mat varannan dag, eller att jag tyckte att barn borde lära sig att trösta sig själva, och i annat fall mådde bra av en rejäl örfil, de reagerade på en så fånig sak att jag aldrig kommer att glömma det. 

De frågade om jag brukade sjunga för mitt barn. (Just nu flög en undran över om hennes pappa fick samma fråga? För hade de vetat att han fick en 3:a i betyg om han höll sig borta från musiklektionerna på grund av att han sjöng så illa, då kan man ju inte annat än undra ifall det varit lämpligt att han lät sin falska stämma ljuda in i sin dotters öron?)

Jag har fyra barn. Allihop har de vaggats till sömn i min famn, i takt till den favoritmusik jag haft för tillfället. 

Jag har sjungit för och med mina barn, trots att jag inte är någon sångerska av rang, men min röst har känts viktigare än tonarten när jag lågt, nästan viskat fram visor som ”Sov du lilla videung” och ”Byssan lull” m.fl. När jag hamnade på skyddat boende med min dotter, kändes det dock lite obekvämt att gå runt och sjunga. Åtminstone till en början. Så när jag fick den där frågan om jag brukade sjunga för henne, då förklarade jag den rådande situationen och tillade, ”och dessutom så sjunger jag ju bättre än bra!”

JAG SJUNGER BÄTTRE ÄN BRA!
JAG SJUNGER BÄTTRE ÄN BRA!!

SJUNGER JAG BÄTTRE ÄN BRA?

Det trodde i alla fall inte socialsekreterarna som ansvarade för barnavårdsutredningen att jag gjorde. För min trötta och slitna felsägning, där jag egentligen avsåg att säga ”hellre än bra”, den fick dem att reagera! Och plötsligt kände jag mig oerhört kränkt och ifrågasatt!

De trodde att det var fullt möjligt att jag inte gav mitt barn mat.
De trodde att det var fullt möjligt att jag inte tröstade eller gav henne fysisk närhet.
De ifrågasatte blöjbyten, vaccinationer och min psykiska hälsa, medicinering och de fann det inte konstigt när min dotters pappa sagt att jag brukade sitta i ett hörn i flera timmar och pilla hål på min egen hud.

Men att jag skulle sjunga bättre än bra – DET reagerade de direkt på!

Än idag känner jag mig nästan mest förolämpad över deras reaktion då det gällde min sång. De andra frågorna var så absurda att de var svåra att ta på allvar, men varför i hela friden skulle det vara så uppseendeväckande om jag sjöng bättre än bra? 

– Oj! Det var inte dåligt, att du sjunger bättre än bra?!

Båda tittade på mig, och jag rättade snabbt mig själv, men vad var det i just de orden som fick dem reagera? Vore det en omöjlighet om jag faktiskt gjorde det? Sjöng bättre än bra? Allt annat var fullt möjligt i deras värld, men inte att jag skulle kunna sjunga.

Tack och lov så kan jag än idag tänka på alla de absurda frågorna som varje frisk och normalt funtad förälder knappt kan svara på, för alternativet är så vansinnigt, och där vet jag att det inte fanns några som helst brister. Min dotter for inte illa i min vård. Däremot så kan det hända att min sång bidragit till framtida men, för den är verkligen inte bättre än bra. Den är usel! I alla fall ganska usel…

Men vad var det som fick dem att reagera när jag sa att jag sjöng bättre än bra? Vissa människor gör ju faktiskt det, och varför skulle inte jag kunna vara en av dem? Om jag nu skulle kunna vara en av dem som inte ger sitt barn mat…

Annonser

”Pretentiösa”, kreativa människor…

Jag har varit, och är väl delvis fortfarande magsjuk. D.v.s att jag har kräkts och tillbringat en hel del tid på toalettsitsen. Diarré – du vet…

Mitt stora problem brukar vara mitt ständiga ordbajsande. Mitt behov av att skriva det som är viktigt, skriva av en dikt, en sångtext, citat eller bara snabba tankar som flyger förbi. 

Nu var det några dagar sedan jag gjorde det. Jag insåg det för en liten stund sedan när jag satt och tänkte på hur underlig jag kände mig. Att jag knappt kunde andas, och fortfarande sitter här som förstoppad, trots att det är det sista jag är…

Jag vill gråta och jag vill få ur mig så mycket, men det går inte att få tankarna och fingrarna som flyger över tangentbordet att samarbeta. Det blir osammanhängande och jag vet inte hur jag ska fram allt som vill ut. 

Men jag ska aldrig mer i mina tankar håna de människor som talar om att lida för konsten eller det trängande behovet att ge uttryck för sig själva eller gestalta andra, eller över huvud taget se det som pretentiöst. För jag har just upptäckt att får jag inte skriva, sitta och kladda med färger på en duk eller ta till mig av andras kreativitet, så mår jag dåligt.

Just nu lyssnar jag på Thorsten Flinck och ska snart gå och lägga mig med hans röst ekande i mina öron. Han har en enormt manlig, kraftfull och genomskärande röst, och även då han sjunger om det känsliga, så skulle jag vilja luta huvudet emot hans axel och gråta ut.

Kan inte låta bli att skratta åt mig själv, för oj så fel jag kan ha. Men det gör ingenting. Jag lever gärna i den tron, att han skulle kunna vara den som har axeln att gråta ut emot – för jag behöver en. Jag behöver en trygg axel och en varm famn…